Nej det blev inte så
Det blir aldrig som man tänkt sig. Det blir inte det. Inte ens nära....
Jag vet egentligen inte varför jag skriver blogg igen, det är knappast folk som läser. Finns miljontals liknande. Människor som antingen skriver om mode, smink eller annan skit. Heminredning. Matlagning. TRÄNING....
Idag vill iallafall jag skriva om det här med kärlek, det som vart och det som aldrig blev.
Jag tror att vi alla befunnit oss där, med självförtroendet i botten pga en kärlek som aldrig blev.
Eller med en dunkande känsla av obehag. Sa jag för mycket nu? Hade jag för bråttom?
Är jag tråkig nu?
Känner man sig nånsin så lycklig som när man fick den där människans närhet, om ens bara för en kväll?
Det var så länge sen jag kände den, spänningen. Lyckan. Kärlek.
Jag har levt i en relation länge nu, med en kille jag inte alls från början ville ha. Jag tyckte han bara var så fel för mig. Minns att jag nästan kände panik i början. Men sen gick tiden och allt
blev inte som jag hade tänkt mig. Det blev bra.
Men sen kommer man till dagar som jag återigen nästan 10 år senare tänker tillbaka på.
Det är ganska kul att minnas,
Så många killar jag vart förälskad i, så få som jag faktiskt varit kär i...
Jag vet inte om jag tror på livslång kärlek, men jag vill gärna tro på den. För den skapar sån trygghet.
Det är nån som alltid är där när du kommer hem, eller som kommer hem till dig. Någon som bekräftar dig.