Darling

 

Jag saknar min lägenhet som jag bodde i för 10 år sen. 

Den där lägenheten var stor och kall. För stor för mig. Minns det där stora köket med kalla plastgolv, minns min trötta laptop som funkade sådär.. Jag brukade ofta sitta vid det där köksbordet, lite ensam och ångetfylld utan anledning.  

 

Den där stunden när jag var ensam med ett glas rödvin(klychigt nog). Ofta var jag olyckligt kär i någon. Då skrev jag som bäst. Eller så saknade jag någon jag en gång varit kär i.

Gränsen mellan förälskelse och kär på den tiden existerade inte. Jag var antingen jättekär i någon eller inte alls. Jag målade upp fantasier om hur fantastisk personen var. Hur vi skulle passa ihop. Kompletera varandra och jag skulle bli avgudad. Han skulle vara så kär i mig, han skulle inte få nog. 

 

Ibland så kunde jag dejta snubbar som verkligen var skit. Fyllon, psykfall, skitungar,töntar,pundare osv. Jag såg nog aldrig riktigt mitt eget värde. Bara jag slapp vara ensam. Jag kan inte komma på en enda period jag var helt utan någon. Jag hade alltid någon att fylla mina tomrum med.

 

Jag saknar att skriva fritt, jag är ledsen över att bloggen jag hade då med alla mina texter inte finns kvar. 

Allt som finns är ett konto på poeter.se. Där finns hundratals texter. Så många att jag måste skaffa ett premium för att kunna skriva mer. 

 

 

Nånstans i all min melankoli tycker jag verkligen om mig själv. 

Jag tror att jag har ett sådant djup i mig att jag nästan själv ibland drunknar. 

 

Jag har alltid varit en drömmare. När jag var barn ville jag ofta vara ett djur och levde i min egen bubbla. 

 

Minns när jag träffade en gammal klasskompis på krogen för några år sen som sa "Du var alltid som mig Natta, lite utstött och liksom passade inte in".. 

 

Jag blev så arg då. När hon sa det. 

 

 

 

Det är så konstigt egentligen för det är som två olika liv. Samma stund som jag slutade skriva på den där laptopen i mitt kök var det som att stänga en tung dörr. 

Jag klev in i en relation som än idag är kantad av kaos. 

Jag begravde en så stor del av mig själv. 

 

 Det har snart gått exakt 10 år sen som jag flyttade in i den där lägenheten. 

21 år och så levande. 

 

Jag bodde bara där i cirka ett år. Ändå gav den tiden mig säkert 10 år av frihet. 

Om jag jämför med vad jag fick sen.  

 

Det kanske låter som att jag lever i en destruktiv relation och blir misshandlad. 

 

Men nej, så farligt är det inte. 

Men jag lever med en människa som kräver mycket. 

 

Ibland kämpar man så mycket att man glömmer bort. Stänger av och det är nog vad jag har gjort. 

 

Men hon finns kvar. Djupt där inne. 

Och jag plockar fram henne ibland...

 

Den där Natta. Som tror hon är ett underverk för jorden.