Livet en Fredag i Mars
Sitter här och drömmer.
Längtar efter frihet, efter lugn, balans.
När jag mått dåligt ett tag brukar jag först må så otroligt jävla dåligt att jag saknar livslust.
Men sen räcker det med att det tänds en liten låga, bara en liten gnista. För att jag ska brinna.
Bli en explosion, titta på mig själv i spegeln och bara känna "fan du kan det här skärp dig".
du är STARK. Du KAN. Du är VACKER.
Du behöver ingen person i ditt liv som nedvärderar dig. Du behöver inte nån som äter upp dig.
Du behöver någon som är som du, glad, rolig levande. Någon som är nyfiken, som vill gå på moderna museet med dig, kolla på glasblåsarens barn med dig. Som du kan tänka på och bli glad när du är någon annanstans.
När vi hamnar i kris går vi alltid tillbaka till det som känns tryggt.
Jag är så van att inte vara själv. jag är så van att ha någon annan bredvid mig.
80% av alla män vid min sida har inte stått vid min sida.
Jag vet inte vad det är, men det har vart så mycket strul.
Jag har gått på yttre skönhet, för att sen bli dumpad.
Jag har gått på inre skönhet för att sen bli dumpad igen.
Jag tror att jag inte riktigt hittat nån sko som passar mig.
Det är ganska tragikomiskt, för jag har sett mig själv som en trygg person.
Jag hade målat upp en bild av att jag skulle träffa en man som jag gifte mig med, levde med och fick barn, villa, osv osv.
Jag har en sambo, jag har barn, jag har en villa.
Jag har en ensamhet.
I allt detta stå var det som att jag aldrig tänkte efter, jag klämde på mig en sko som inte var skön alls.
Jag har accepterat så jävla mycket skit.