Tacksamhet och eftertanke
Våren närmar sig sakta, jag ville först skriva med stormsteg men då ljuger jag.
Wow vilket år jag haft. Efter att ha krachat förra julen. Tog jag mig upp igen, vidare i livet.
Det blev en Jul, där jag gick över alla gränser. Det var dags att erkänna för mig själv att jag faktiskt var på rymmen. Långt hemifrån i mina tankar. Många många tankar senare valde jag att lämna min man efter 13 år. Mitt samvete och mitt inre orkade inte mer.
Man kan inte ljuga för andra, men heller inte för sig själv.
Jag trodde ärligt talat inte jag skulle klara det, rent känslomässigt. Men när man skivat en ost så pass länge att bara plasten är kvar, ja. Vad gör man då.
Jag är stolt över mig själv. Samtidigt som jag nu i backspegeln önskar jag hade kunnat sköta saker lite snyggare.
Jag stod med ena benet kvar och andra i drömmar.
Men när man tillslut går så långt att man längtar efter andras famnar. Kanske till och med provar dom. Då ska man gå.
Då ska man lämna. Allt annat är rent elakt.
Det är så skönt såhär i eftertankarna att det blev som det blev.
Jag tror allting har en mening, jag tror verkligen det.
Jag har under ett år gjort om större delar av mitt liv.
Mitt självsäkra famlande liv.
Fågeln är utsläppt ur buren. Och hon minns knappt hur det var att sitta där.
Men jag ska heller inte vara elak. Allting var inte dåligt, nu när jag har perspektiv.
Så länge vi lever
bestämmer vi
över våra liv.