Darling

Hallå,

livet? hör du mig?

 

Jag viskar lite försiktigt.

Men jag får inget gehör. Det är ingen som svarar mig.

 

Eller? Jo, nu!

 

Hej! Idag ska allting igen inte bli som du tänker eller vill, det ska fortsätta köra ihop sig.

 

- Ok livet, tack då vet jag.

 

Fyfan.

 

Eller ska jag skriva så? Jag är väl van nu?

Det låter som att jag är väldigt självömkande och tycker synd om mig själv här. Men, det får jag väl?

Jag får allting, samtidigt som jag inte får.

Det är väl efter dagsform det där.

 

Jag ska med denna blogg försöka berätta för er om livet. Ett helt vanligt sådant. Det kommer vara skrivet i mycket moll, för det är lite så jag uttrycker mig. Jag är en person som gärna definierar mig som dur, men så kommer en skur och det blir (moll)n. Jag är förbannat optimistisk, jag är en sån där jobbig person som tänker att jag ska lösa allt, med mina bara händer, oftast utan verktyg. Jag är en sån som skulle kunna ringa stadsministern bara för att försöka lösa problem. Att man sen inte ringer honom skulle jag inte förstå förens efteråt. "oj jag gjorde bort mig nu".

Jag ringde upp mitt barns högsta förskolechef en sommar och klagade på att dom inte bytte blöjorna i tid.

Jag förstod inte att jag liksom ringde chefen högst upp. Helt fel person. Som en gnällig arabmorsa som inte "kan förstå" varför ingen lyssnar på mig.

 

Jag ser på saker positivt, glatt och naivt. Tänker att om det fanns en stege till månen då skulle jag ta mej fan klättra upp på den (tyvärr har jag en obotlig höjdskräck).

 

Jag vill rädda världen, samtidigt som jag inte vet ett nånting egentligen.

 

När jag var yngre inbillade jag mig att jag var vänster och ville bli helt röd och öppen, att jag liksom kunde slänga den där påklistrade låtsas braten som jag drog på mig i högstadiet i soptunnan. Jag drömde om snygga killar med långt hår som skulle bli sådär galet kära i mig, den starka unga kvinna med långt råttfärgat hår, lugg och flätor. Jag skulle vara snygg som i en film, en hippie med massa halsband. Jag gick så långt att jag beställde palestinasjalar på tradera utan att veta ett skit om Palestina och vad sjalen stod för.

 

 Det blev bara skit.

 

och dom där snygga killarna, dom såg inte mig.

 

Jag tror ärligt talat att dom inte fanns.

 

Jag lämnade henne sedan, klippte mitt tunna hår och började istället jobba med att sälja mobiler.

 

Livet är en gåta, samtidigt som det redan är solklart. Vi föds med bilder av hur vi ska vara, alla stöpas ur samma form. Dom som inte göra det är fortfarande(jag skriver fortfarande för att det var värre förr) en belastning för samhället.

Du kan göra och bli vad du vill, så länge du gör som alla andra.

Du ska ha bra betyg, fin klädsel, vara intresserad och allmänbildad.

Som barn ska du gilla att rita och hålla käft.

 

Sen ska du bli vuxen och studera så högt det bara går, gärna om något riktigt riktigt fint.

Sen ska du arbeta på riktigt, du ska jaga och vara hungrig på din karriär. Du ska ta på dig så mycket jobb att du tillslut brister. Sens ka du bli sjuk men jobba ändå, sen kan du få vara lite ännu mer sjuk så du blir sjukskriven p.g.a "väggen".

Sen kan du börja jobba igen p.g.a att din ekonomi skiter sig.

Sen kan du skaffa barn. Ha en fin bostad. Ha en fin bil. Resa. Köpa fina saker till dina barn, som tex en dyr vagn av rätt märke "fräscht" ska det vara. Vitt och grått.

 

Sen ska ditt barn bli pedagogiskt uppfostrat. Så att det klarar sig bra på förskolan.

 

Sen ska du ha ett jävla dåligt samvete. För att du jobbar igen. Men ni har ju alltid semestern, Thailand och Spanien.

Kan klämma in lite skidor också.

 

Men tyvärr blir relationen lidande så passa på att separera också, det gör gott. Då kan du leva ditt liv i en kombo. Din parter är inte sådär härlig längre, och din kropp har säckat ihop så nu duger du inte. Om du inte tränar och bantar förstås...

 

 

Ja livet kan även vara precis tvärt om. Som för alla mina nära vänner.

 

Singel, deprimerade, alkoholiserade, lågutbildade, skuldsatta (ha ha).  

 

Vet ni varför vi känner såhär? Jag tror det är just det här med hur vi "ska" och inte ska leva.

Den där jämställdheten blev kanske inte så bra? Vi jobbar ihjäl oss istället och bygger skuldberg.

 

Samhället bygger berg och murar. Stänger ute folk som sedan hamnar i riktiga problem.

Öppnat för mycket för dom som hungriga är.

 

Som ett stort jävla skafferi, vissa äter sig mätta medan andra slänger rakt ner i soptunna.

 

Vår värld är förgiftad. Jag vågar inte riktigt säga det, men så är det.

Vi håller på att närma oss den där domedagen, för så som vi gör med vår miljö går inte att reparera.

 

Men det tar vi i ett annat kapitel.

 

Nu har jag suttit här i ca 50min och myntat ihop en liten start på detta. Jag hoppas verkligen att jag kommer fortsätta med detta. Jag skrev mycket för 10 år sen när jag var arg och 20. Nu är jag 30 och inte lika arg, men kanske lite förvirrad.

 

Vi hörs igen,

 

//Darling