Sadness is
Det ekar i mitt huvud.
Känns som att mina känslor tar över. Jag vill bara att någon ska hålla om mig tills stormarna rider ut.
Hålla fast mig i ett tryggt grepp.
Jag är så jävla fast på utsidan men på insidan är jag mjuk. Som poröst material som vittrar sönder.
Rasar bit för bit.
Faller samman, sönder.
Måste hålla ihop. Men hur många gånger kan man limma en vas?
Trodde jag skulle tänka annorlunda nu. Vara stabil. Stark.
En ek.
Men jag faller handlöst tillbaka.
Gång på gång.
Faller.
Slår hårt i mina händer när dom träffar marken.
Blir mer och mer ärrvävnader på mina armar.
Kan ni bara sluta nu!
Sluta.
Lämna mig ifred.
Jävla förbannade spöken.
DÖ.
Alla jävla hormoner.
DÖ.
All jävla tvekan.
DÖ.